Cupkollaps

Liverpool tog med sig Fulham-formen in i FA Cup-finalen och första halvlek var fruktansvärt undermålig. I andra halvlek återställde Liverpool sin heder, främst genom Andy Carroll, men Chelsea stod ändå som segrare och vinnare av FA Cupen.

Det var ju en bra uppställning och en bra startelva, så när som på Stewart Downing där jag hellre sett Maxi med sitt fina Chelsea-facit. Men spelarna på planen ska ju göra sitt jobb också oavsett formation och det var verkligen inte fallet under första halvlek.

I en 4-2-3-1 formation är det vitalt att den tredje centrala mittfältaren, Gerrard, ger understöd och befinner sig nära den ensamme anfallaren, Suarez. Det var så Liverpool byggde upp sitt fina anfallsspel under firma Torres/Gerrard kombinerat med ett hänsynslöst pressspel där man vann boll högt upp i banan.

Både samspelet mellan Gerrard/Suarez och presspelet var hopplöst icke existerande under matchens första 45 minuter. Suarez är sällan funktionell som ensam forward då han rör sig över så stora ytor men det hade underlättat både för honom och för Liverpool om han hade haft någon medspelare nära sig i första halvlek. Gerrard befann sig tyvärr 30 meter längre ner i banan där han hämtade boll, försöke driva framåt men oftast fick vända om eller slå långt på yttrar som var lika isolerade som Suarez. Varken Henderson eller Spearing vågade eller kunde ta tag i taktpinnen i en så pass stor match som FA Cup-finalen och det låg verkligen Liverpool i fatet.

Spearing hade tyvärr en horribelt dålig match och borde bytts ut redan i halvtid till förmån för Carroll. Nu gjordes det bytet efter 55 minuter men det kom tio minuter för sent. Lille Jay hann göra sitt andra målgivande misstag tre minuter tidigare då han lät Lampard gå förbi honom allt för lätt och servera Drogba som snyggt gjorde 2-0 till Chelsea.

Men innan jag kommer till Liverpools uppvaknande vill jag gå igenom första halvlek lite mer. Liverpool kom uppenbarligen in i den här matchen med större rädsla för att förlora än vilja att vinna. När du går in i en match med den inställningen ger du dig själv mer problem än du redan har med en svårspelad motståndare framför dig.

Andy Carroll sa efter matchen att Liverpool kom till finalen för att vinna men insatsen i första halvlek sa något helt annat. De låga utgångspositionerna säger mig att Liverpool inte hade självförtroende nog att sätta press på Chelsea och det är okej, så länge du har en kontringsplan i offensiven och inte gör misstag och tappar koncentrationen i defensiven. Tyvärr tappade Liverpool koncentrationen på ett fatalt sätt vid Chelseas 1-0 mål. Spearing var slapp i en nedtagning på mittplan, Enrique oerhört seg och svag i löpduellen med Ramires och Reina hopplöst naiv i sitt agerande när Ramires väl sköt. En total kollektiv kollaps redan efter tio minuter och det blev inte bättre ju längre halvleken led.

Enrique var den stora syndaren hela halvleken med tappade och bortslagna bollar samt noll samarbete med den lika oduglige Downing. Den sistnämnde har aldrig någonsin i sin karriär presterat när det verkligen gäller. Inte i Middlesbrough, inte i Aston Villa och verkligen inte i Liverpool. Downing har ett av fotbollsvärldens klenaste psyken, oerhört lättpåverkat av press. Den här matchen var för stor för Downing och det märktes på hans agerande och hans eviga ”dra sig ur dragningar halvvägs in” mentalitet. Det är frustrerande att se som supporter och borde vara ett uppvaknande för Dalglish som satte 20 miljoner pund på att han kunde få Downing att leverera en fotboll han aldrig tidigare gjort.

Enrique och Downing var sämst i första halvlek men samtliga spelare var dåliga. Det var ett påtaglig kollektivt misslyckande och det går verkligen att ställa många kritiska frågor till Dalglish förmåga att motivera spelarna, framförallt inför matcher. I tisdags skyllde skotten på dålig attityd hos spelarna som en av anledningarna till hemmaförlusten mot Fulham men det är ju ett av Dalglish huvuduppgifter att se till att attityden är rätt. Det var den inte mot Fulham och verkligen inte mot Chelsea.

Nog raljerat om första halvlek. Liverpool la den bakom sig och tur var det för hedern. Men jag hade velat se ett byte i halvtid för att skicka en signal till laget att insatsen de första 45 minuterna inte var ok.

Efter att Carroll kom in fick Suarez den partner som han skrikit efter hela matchen. Någon som låg nära honom och som tvingade Chelseas fyrbackslinje att fokusera på någon mer än han själv. Suarez fick mer ytor och började löpa rättvänd mot målet, en position du inte vill se honom i om du är motståndare. Carroll var dessutom ytterst framgångsrik i luftrummet och i kombination med ett högre presspel lyckades Liverpool etablera betydligt mer tryck på Chelsea som inte kunde stå emot i den 64 minuten. Bosingwa misslyckades med en rensning som dök upp hos Carroll i straffområdet och efter några vändningar dundrade han in bollen i nättaket.

2-1 och hoppet levde för Liverpool.

Trycket ökade på Chelsea som hade mindre och mindre tid med bollen. När de vann den gav de bort den lika fort och Liverpool, med nyvunnet mål och mening, öste bollar mot straffområdet för att skrämma Chelsea.

I den 85 minuten kom den stora chansen. Efter bra uppbyggnadsspel centralt ut till höger, där Kuyt vek smart in i banan, så kom inlägget till en helt ren Andy Carroll. Den store anfallaren satte skallen till bollen och jag skrek av glädje då jag var säker på att den skulle gå in. Men Petr Cech fick en hand på bollen innan den var helt över linjen och lyckades stöta bollen i ribban. Det var en fantastisk räddning och Chelsea kunde rensa bort faran.

Det var den första, och enda, riktigt stora chansen som Liverpool skapade efter reduceringen men spelet och sättet de försökte ta sig in i matchen på ska de ha beröm för. Men en fotbollsmatch varar 90 minuter och det räcker inte att spela fotboll i en tredjedel av den. Liverpool gjorde bort sig rejält i första halvlek och utan ändringar i halvtid fortsatte de göra bort sig i början av andra halvlek.

Kenny Dalglish gjorde också bort sig genom att inte motivera spelarna ordentligt och inte utnyttja alla byten. Som jag redan skrivit var det befogat med flera byten i halvtid men även efter Carrolls reducering borde skotten tagit in både Kuyt och Maxi. Framförallt den sistnämnde som har ett imponerande facit mot just Chelsea och som knappast kunde varit sämre än Stewart Downing.

Men i slutändan finns det ingen anledning att älta ”om” och ”men”. Gjort är gjort och Chelsea var det bättre laget över 90 minuter och förtjänade att vinna FA Cupen. Liverpools säsong är och förblir ett fiasko och det hade bara sett kosmetiskt bra ut med två cuptitlar.

Det värsta med cupförlusten är inte att den gick till Chelsea eller att Liverpool förlorade utan att Fernando Torres fick lyfta en pokal. Han fick alltså precis som han ville när han lämnade Liverpool efter 3,5 titellösa år. Ännu värre är att det inte behöver vara slut på titlarna för Torres. Jag ger mig fan på att Chelsea vinner Champions League också. Turneringen som Chelsea ser ut att missa via ligan, den turnering som fick Torres att byta till Chelsea, blir då deras biljett till nästa års turnering också.

Herregud vad jobbigt det blir för psyket när man tänker så här.

 

 

Postat av