Daniel Tjernström – den ofrivillige kaptenen

Foto: Scanpix - Den förre AIK-tränaren Stuart Baxter har sagt följande om Daniel Tjernström:"Han har absolut inget ego, "Tjerna". Han vill bara ha en boll, springa, vara trött, spela fotboll för han älskar fotboll - och helst med en svart tröja för han älskar AIK."

Daniel Tjernström beskrivs ofta som en helyllekille – en som alltid kämpar och aldrig klagar. Han har gjort det i över 400 allsvenska matcher nu, och det kan bli många fler. – Får jag bara vara frisk är det inte omöjligt att det blir en säsong till, säger han. I en exklusiv intervju berättar den 38-årige AIK-legenden om sin syn på ledarskap, inställning och en framtid med eller utan fotboll.

Herregud, vad har jag gett mig in på? tänkte jag då jag för tredje gången på lika många minuter läste igenom mailet från redaktionen. Varför i hela fridens namn, frågade jag mig själv, var jag tvungen att välja ett intervjuobjekt som är känt för att komma med icke-svar liknande ”har inte reflekterat över det” och ”jag tänker inte så, jag bara kör”. Efter att ha läst på ännu mer om personen ifråga var jag ännu mer säker på att det skulle gå käpprätt åt, ja ni vet vart. Allt, verkligen allt jag läste gav intrycket av att jag stod inför en mycket svår journalistisk utmaning.

Jag fick mailet med Daniel Tjernströms telefonnummer på torsdagseftermiddagen. Direkt skickade jag iväg ett SMS för att fråga när det passade att jag ringde upp.Svaret bekräftade den bild av Daniel som jag fått av min research och löd; ”Inga problem, ring när du har tid. Trevlig kväll/ Mvh Daniel”. Det lät inte som ett svar från en ledare, en kapten för ett fotbollslag. Ändå var det just det. Jag beslutade mig för att reda ut hur en ödmjuk och genomsnäll värmlänning kunnat leda sitt lag i över sju år utan att klaga.

”Han ska vara som en lärare i skolan som man gillar och som är duktig att lära ut – en som man lyssnar på.”

Du måste ha stött på en hel del olika ledarstilar under din karriär. Finns det någon tränare som sticker ut på något sätt? – Jo, jag har ju haft väldigt många olika tränare förstås, men det är svårt att peka ut någon speciell som varit annorlunda. Alla har ju haft sin egen stil och varit speciella på sitt sätt både som tränare och människor. Alla är ju olika liksom. Generellt så kan man säga att de svenska tränarna haft mer gemensamt med varandra än de från andra länder.

Har utländska tränare en annan stil? – Ja, det tycker jag nog de har. Vi har ju haft t.ex. Stuart Baxter, Richard Money och Alex Miller och de skiljer sig lite från mängden. Om jag ska sätta ord på det så handlar det nog om att de kör en lite rakare och hårdare linje. Det är svårt att svara på mer exakt än så.

Foto: Scanpix - "Tjerna" in action.

Vilken tränartyp passar dig bäst då? – Det har ingen betydelse egentligen. För mig går det bra vilket som. Det spelar i varje fall ingen roll var han kommer ifrån. Huvudsaken är att han visar ambition, att han tror på det han gör. Sen är det viktigt att han är väldigt tydlig också. Han ska vara som en lärare i skolan som man gillar och som är duktig att lära ut – en som man lyssnar på.

Här känner sig Tjernström uppenbarligen, helt i enlighet med sin personlighet, tvungen att förklara varför han använder ”han” så mycket. – Det är ju inte så vanligt med ”hon” i fotbollen på den här nivån, förklarar han lite lågmält på sin karaktäristiska värmländska tolkning av stockholmskan. För att behålla någon slags röd tråd i intervjun väljer jag att inte gå vidare i något som skulle kunna bli en intressant genusdiskussion och går istället vidare med nästa fråga.

Hur visar en tränare sin ambition och får laget med på båten? – Det behöver egentligen inte vara så tydligt, att han pratar högre eller pekar med hela handen eller så. Man märker ändå när en tränare är engagerad, det skiner igenom liksom. Även när en tränare är relativt lågmäld kan man ändå se vad som finns bakom. En bra ledare behöver absolut inte vara den som hörs eller syns mest utan budskapet kan framgå lika bra ändå, bara att det är lite mer underförstått.

”Förr var det vanligt att tränaren ställde sig och gav laget världens utskällning i paus.”

Är det bara i sportfilmer som ”peptalks” innan matcher och i paus är viktiga?       – Nej, absolut inte. Tränaren pratar ju mycket med laget, vid taktiksnack och så och engagemang måste ju finnas där, det tycker jag. Om tränaren är engagerad smittar ju det av sig på truppen. Jag har haft många tränare som haft förmågan att ingjuta mod i laget efter att vi t.ex. gjort en kass första halvlek.

Hur går det till mer konkret? – Det är svårt att säga något generellt. Man kan säga att det har ändrats lite över tid. Förr var det vanligt att tränaren ställde sig och gav laget världens utskällning i paus. Men det var då det. Jag kommer inte ihåg när det hände sist.

Fungerade det? – Jadå, det gjorde ju det då i alla fall, och det skulle säkert fungera idag också, tror jag.

Hur går det till idag då? – Nu är det mer så att pausvilan är ett tillfälle att stanna sig och tänka efter vad som behöver ändras. Det behöver inte ens vara så att tränaren alltid är så aktiv. Vissa grejer kan man ju komma på själv, men visst är tränaren fortfarande viktig. Om det t.ex. är några som sitter och hänger med huvudet och tänker ”vafan va dåligt det går”, då kan ett ”peptalk” kanske göra att de kommer på positivare tankar och fokuserar på hur de ska göra för att det ska gå bättre.

Vid det här laget har jag förstått att Daniel ogärna vill riskera att stöta sig med folk eller trampa någon på tårna. När jag frågar om det finns några egenskaper hos en tränare som sannolikt inte skulle gå hem uppstår så för första gången under samtalet en ordentlig tystnad. Det är som att AIK-kaptenen inte riktigt funderat i de banorna tidigare. Då, precis när jag gett upp hoppet, så kommer ändå ett svar. Förvisso ett diplomatiskt sådant, men icke desto mindre ett svar; – Jag vet inte, kommer det från andra änden av linjen. Egentligen har jag nog varit rätt bortskämd med bra tränare så länge jag kan minnas. Jag har ju aldrig haft någon idiot liksom. Det är klart, att det finns ju säkert såna också, men jag har haft tur att undvika dem under min karriär.

Foto: Scanpix - Andreas Alm har gått från att vara Daniels lagkamrat till att bli hans tränare.

Hur personlig får en tränare vara?   – Det är en balansgång. En viss distans bör nog finnas tycker jag. Fast det är säkert väldigt individuellt beroende på vem man är. Nu har jag ju t.ex. Nebojsa (Novakovic) och Andreas (Alm) som jag spelat med tidigare, men det är inga problem för vi vet ju vilka roller vi har. De är tränare och jag är spelare liksom.

Skulle det fungera att umgås privat med sin tränare? – Nej, jag tror inte det. Möjligtvis att det skulle gå i något enstaka fall, men som regel är det nog inte någon bra idé. Men det är min personliga åsikt.

Du har fått en stämpel av att vara en gentlemannaspelare som alltid kämpar och aldrig klagar. Vad tänker du om det? – Jag vet inte. Jag lägger inte ner så mycket tid på att klaga på domaren och så. Det tjänar ju ändå ingenting till. Jag kör bara helt enkelt.

Det märks tydligt att Daniel blir aningen generad när jag konfronterar honom med ord som ”gentlemannaspelare och ”legend” och sätter honom i centrum. Vid sådana frågor blir svaren allt som oftast korta och standardiserade. Det är som att AIK-mittfältaren inte riktigt vet hur han ska hantera andras bild av honom. Ändå borde han ju vara rätt van att ha fokus på sig i och med kaptensrollen. På frågan hur han leder sitt lag svarar han ett klassiskt ”Tjerna”-svar i stil med att han inte reflekterat över det. Jag fortsätter med att fråga om inte kaptensrollen ändå innebär ett visst ansvar;

Foto: Scanpix - Kapten Tjernström på språng.

–Visst är det så. svarar Daniel. Sen är det ju inte så att jag är knäpptyst och inte säger ett ord. På det stora hela kan man väl säga att jag passar in på det engelska uttrycket ”lead by example”, att jag leder genom att vara ett gott föredöme. Fast nuförtiden tänker jag inte så mycket på min roll som kapten. Jag är trygg i att bära bindeln.

Har det alltid varit så? – Nej, absolut inte. Från början blev jag nervös av att ha bindeln på armen, på ett sätt som påverkade mig negativt. Men jag kom över det rätt snabbt och till slut blev kaptensrollen något naturligt.

Blev du överraskad över att bli utnämnd till kapten? – Ja, absolut. Jag hade aldrig tänkt på mig själv som något ledarämne. Jag tror att det var 2004 då vi åkte ur allsvenskan  och Nebojsa Novakovic och Patrik Englund var assisterande som jag första gången fick höra att de tyckte jag var någon slags ledartyp. Jag blev jätteförvånad och kunde inte alls hålla med dem. Sen blev jag utsedd till kapten året därpå och på den vägen är det

Ser du dig själv mer som en ledare idag? –Ja, det gör jag nog. Rutin har jag ju en del nu och jag har varit i AIK länge, så visst känner jag mig mer som en ledare nu än då. 

Foto: Scanpix - Daniel Tjernström ger alltid minst 100% på en fotbollsplan

 ”Jag tillåter liksom inte mig själv att inte ge allt”

Googlar man på professionalism och AIK så får man troligtvis fram ditt namn. Har du alltid gett 100 %? – När det verkligen gäller något så är det absolut så. Då gör jag alltid mitt bästa. Jag tillåter liksom inte mig själv att inte ge allt. Genom hela min karriär kan jag kanske räkna upp två, tre tillfällen då jag känt efteråt att jag inte gjort 100 % och då har det funnits någon bakomliggande orsak, att jag varit störd av något vid sidan av fotbollen, någon privatgrej. Det är liksom något som jag alltid haft i mig. Oavsett hur det går i matchen så finns det alltid en viss tillfredsställelse i att veta att jag, jag har minsann gjort allt jag kunnat.

Foto: Scanpix - Tiden närmar sig tills det är dags för Daniel att ensam bli avtackad för lång och trogen tjänst i AIK-tröjan...

 ”Jag är rätt less på fotboll just nu”

Du är snart klar med en ettårig utbildning på Cruyff Institute/handelshögskolan, en utbildning som inriktar sig på bl.a. ledarskap. Hur har det gått? – Det har gått bra. Jag läser chef, ledarskap och företagsekonomi. Just nu håller jag på med företagsekonomi och det är rätt svårt. Jag har ju aldrig läst ekonomi så det ekonomsika språket är helt nytt för mig, men det funkar och jag lär mig hela tiden. Sen är det kul att träffa många nya kompisar också och vi blir en rätt tight grupp.

Har du något speciellt mål med dina studier? – Nej, det är mer att utbildningen kan vara bra att ha när man väl slutar, vilket väl inte är så långt borta nu…

Så det här är sista säsongen som spelare? – Njae, jag vet inte. Men visst, för varje säsong som går så ökar ju sannolikheten att det är den sista förstås. Men ett år till? jag vet faktiskt inte. I och för sig är jag ju fortfarande bra i kroppen och känner mig inte gammal på så sätt. Fortsätter det så finns det möjlighet att det skulle kunna bli en fortsättning, men jag vet inte, vi får se.

Tidigare har du sagt att du nog inte vill bli tränare. Är det fortfarande din ståndpunkt? – Jag har till och med sagt att jag aldrig i livet ska bli tränare. Nu har jag väl öppnat dörren för det lite mer än tidigare, men jag tror inte att jag vill bli det i alla fall, även om jag kanske hamnar där ändå till slut. Jag tror nog att jag vill göra något annat först, även om jag kanske kommer tillbaka till fotbollen senare. Faktum är att jag är rätt less på fotboll överhuvudtaget just nu.

Samtalet avslutas med att ”Tjerna” säger att han ska hålla tummarna för att jag ska vinna tävlingen och att jag gärna får återkomma om jag har några kompletterande frågor. Efter att ha pratat med Daniel Tjernström i nästan en halvtimme funderar jag på om jag fått något svar på min fråga jag ställde i inledningen. Jag kommer fram till att svaret nog egentligen funnits där hela tiden. Daniel har kunnat vara en framgångsrik kapten så länge av en enda anledning, nämligen för att han, för att använda hans egna ord, ”inte reflekterar över det, han bara kör”…

 

Postat av