Målvakt: Den målvaktsduo som dominerat de senaste tio åren hade tidigare Kahn och Van der Sar emot sig, men står nu i en klass för sig själva. Buffon har rest sig under det senaste året och, till min förvåning, nått upp till fornstora dagars kvalité medan Casillas fortsatt vara Casillas. Hugget som stucket, men min man är gubben i randigt.

Försvar: Två tyska, mycket skickliga ytterbackar som klarar av både det defensiva och det offensiva arbetet – mycket sällsynt inom dagens fotboll. Dessa får till sällskap två kompletta, moderna mittbackar som tillför både tuffhet, snabbhet och god teknisk förmåga. Thiago Silva är kung, och Kompany har de senaste åren gått från att vara mycket talangfull till att bli en mittback i yppersta världsklass.

Mittfält: En trio som fyller alla funktioner, och där alla är vana vid att operera just som en av tre mittfältare. Tuffe, smarte Mark van Bommel är en ledartyp som täcker ytor för två-tre man, medan både Xavi och Iniesta är kreativa, närmast felfria garantier för stort bollinnehav och målchanser framåt. Åtminstone den förstnämnde är dessutom duktig defensivt, vilket är en förutsättning för att balansen ska bli rätt.

Anfall: Lionel Messi och Robin van Persie har ingen några tvivel om – två lysande fotbollsspelare -, medan Gianvito Plasmati representerar det i fotbollen så viktiga överraskningsmomentet. Den enorme anfallaren fick aldrig riktigt chansen i Serie A, men var i sina bästa stunder en mycket hotfull forward som verkligen borde kunnat ha åstadkommit en del, men som aldrig fick utrymme att göra det. Här får han den perfekta servicen. Cristiano Ronaldo uteblir eftersom att jag inte gillar honom. Utser man sin egen drömelva har man den rättigheten.

10. Alessandro Nesta
Vissa säger att Nesta knappt gjort ett misstag under hela karriären. Det är helt fel – snarare har han genomgående under tio år släppt till ett och annat läge varje match, med något arrogant uppspel eller liknande. Ändå är han onekligen en av de mest eleganta försvararna fotbollen skådat, och lyckas utan att vara något fysiskt monster komma vinnande ur nära på alla närkamper och då oftast med bollen vid fötterna.

9. Oliver Kahn
Oliver Kahn gjorde typ ett misstag i hela sin karriär – i VM-finalen 2002 – utöver det var han en målvakt som både var stabil, drivande och kapabel att göra vansinnesräddningar. Potentiellt den bästa målvakten någonsin och i alla fall den bäste jag sett. Bayern har inte varit sig själva utan honom.

8. Lilian Thuram
På tal om eleganta försvarare: Thuram var ett monster och mindre misstagsbenägen än Nesta frånsett de två avslutande åren i Barcelona då det emellanåt såg ganska trögt ut. Annars ett fysiskt praktexemplar med bra passningsfot och helt omöjlig att inte se på med både viss respekt och fruktan. Flest landskamper någonsin för Frankrike.

7. Xavi
När Van Gaal tvingades använda Puyol tänkte han: ”vem fan är det här och vad kan han göra?”, när Van Gaal lät Victor Valdés och Andres Iniesta debutera kände han: ”de här kan bli bra… kanske”. När han lät Xavi debutera visste han redan på förhand att det var den nye Guardiola. När Frank Rijkaards Barcelona dominerade blev Xavi nyckeln tillsammans med Ronaldinho, och i dag har han tagit ytterligare steg och dessutom blivit en farlig målskytt. Xavi är en äckligt stabil och duktig spelare vars fysik tyvärr hindrar honom från att vara komplett. Någon riktig bollvinnare blir han aldrig.

6. Rivaldo
Detta fenomen till fotbollsspelare kunde med sitt utsökta tillslag hitta nätet från vilken vinkel eller situation som helst. Målet mot Valencia är för evigt inskrivet i historieböckerna, och även om det var Ronaldo som vann skytteligan i VM 2002 var det Rivaldo som var den verkliga nyckeln till lagets framgångar. En fantastisk spelare som lyckats var han än fått chansen frånsett Milan där han aldrig riktigt fick en möjlighet att komma in i det.

5. Dennis Bergkamp
Den mest finurliga spelaren på listan har vi i Dennis Bergkamp. Hans spelsinne och genomskärande passningar är än i dag oöverträffade. Läckerbiten mot Newcastle summerar egentligen hans karriär bättre än jag någonsin kan göra:

Eller kanske lobben mot Leverkusen:

4. Patrick Vieira
Ordet härförare passar ganska bra in på Patrick Vieira. Ett riktigt monster på mittfältet som i samtliga sina lag betraktats som en ledargestalt bortom mänsklighet. Tillsammans med Roy Keane – som dock saknade många spelmässiga kvalitéer för att platsa på den här listan – blev han i början av 2000-talet symbolen för den defensive mittfältarens betydelse för sitt lag.

3. Thierry Henry
Folk dillade om Ronaldinho när Henry var som bäst, men fransmannen var alltid jämnare, hade mer bredd på registret och hade både fysiken, tekniken och snabbheten att i alla matcher vara ett hot mot motståndarna. Dessutom en ledare på och utanför planen, hade han bara spelat i ett lag som var (ännu) bättre än Arsenal i tidigare skede hade han nämnts i samma mening som Cruijff, Maradona och Pelé.

2. Lionel Messi
Behövs ingen motivering. Slå på tv:n nästa match Barcelona spelar så ser ni själva.

1. Cafú
Men bäst av alla? Cafú. Snacka om komplett spelare. Hade kunnat betraktas som en världsklasspelare på alla positioner men valde att spela högerback. Tre raka VM-finaler kommer nog aldrig överträffas, och någon slump är det heller inte. Utsökt teknik, felfritt försvarsspel, vansinnigt delikat inläggstillslag även om målskyttet alltid var sisådär. Den ende spelaren på den här listan jag ändå skulle betrakta som felfri. En sann, men lite bortglömd legend.

10. Pär Zetterberg
Den ende spelaren på den här listan som inte gjorde en enda landskamp under 2000-talet. Det är egentligen synd och skam. Zetterberg var den bäste offensive mittfältaren Sverige haft sedan Tomas Brolin. Redan som 16-åring flyttade han till belgiska Anderlecht där han också tillbringade en majoritet av karriären. Briljant på fasta situationer och med en enastående passningsfot är han att betrakta som en av Anderlechts största genom tiderna. Han var lysande under en tid då den belgiska ligan fortfarande var att räkna med.
Vid millenniumskiftet flyttade han till grekiska Olympiakos där han inte var en nyckelspelare på samma sätt, men ändå kammade hem tre raka ligatitlar följt av ytterligare två efter ”hemkomsten” till Anderlecht. En av få svenska spelare som kan tituleras som legend i en utländsk klubb.

9. Marcus Allbäck
Allbäck är kanske inte den nionde bästa spelaren under den här tiden, men desto viktigare. Hans inhopp och två mål mot Moldavien i kvalet till VM 2002 gav Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck den trygghet som krävdes för att bygga ett av de mest framgångsrika svenska landslagen som funnits. Utan honom hade det antagligen inte blivit något världsmästerskap, och utan att kvalificera sig för det är det inte säkert att det funnits framgångar att bygga vidare på. En strålande målskytt och underskattad länkspelare.

8. Kim Källström
Kim Källström har alltid varit en av landets mest älskade spelare. Omotiverat i min mening; det har alltid funnits spelare som presterat bättre och tillfört mer, och han uppnådde aldrig den kapacitet potentialen vittnade om. Med det sagt har han ändå spelat 90 landskamper och varit en instrumental del i det lag som på något sätt lyckats ta sig till vart och vartannat mästerskap.

7. Teddy Lucic
En otroligt flexibel försvarsspelare som, medan andra svenska landslagsbackar ofta dragits med skadeproblem, alltid hållit och presterat på en hög nivå. Hans räder längs med vänsterkanten i VM 2002 var minnesvärda, likaså hans oförskämt trygga mittbacksspel i EM 2004 och även i VM 06 – utvisningen till trots. En stöttespelare.

6. Johan Mjällby
Johan Mjällby blommade upp ganska sent men blev snabbt en symbol för Söderberg/Lagerbäcks succéfyllda landslag. Målet mot England som i allra högsta grad var en bidragande faktor till avancemanget till EM 2000 följdes upp med att han var en av få spelare som kom undan med hedern i behåll från den turneringen, sin offensiva mittfältsplats till trots. Flyttade senare ner som mittback och var i den rollen kanske den viktigaste nyckeln till den lyckade VM-sommaren 2002.

5. Andreas Isaksson
Andreas Isaksson är ingen felfri målvakt, men i landslaget har han med ytterst få undantag alltid varit fantastisk. Axlade rollen från Magnus Hedman – som inte heller var en dålig målvakt – på ett obekymrat sätt och har sedan 2004 stått i varje mästerskapsmatch med undantag för när Rami Shaaban fick rycka in mot Trinidad & Tobago i VM 06. Enormt bra målvakt vars darriga spel med fötterna hindrat honom från att nå den yttersta toppen på klubblagsnivå.

4. Anders Svensson
Otroligt bespottad av det svenska folket flera gånger om. Varför? För att han flyttade hem till Elfsborg. Lyckades bra i Premier League och kunde haft en stor karriär utomlands, men ville annat och det summerar väl Svensson ganska bra; vad utomstående har att säga om honom har inte påverkat hans beslut. Är en helt orädd spelare – ytterst, ytterst få svenskar hade gjort snurrfinten i förlängningen mot Senegal – som dessutom är väldigt taktiskt begåvad och som haft en snabbhet som fortfarande, 35 år gammal och med 126 landskamper under bältet, aldrig tycks sina. En spelare för historieböckerna.

3. Olof Mellberg
Gjorde sin debut i första riktiga träningsmatchen inför EM 2000 och har sedan dess varit ryggraden i laget. Knappast så medioker med fötterna som folk velat få det till, och i luften har ingen kunnat missa vilken gigant vi pratar om. Gör sällan eller aldrig en dålig match och i klubblagen har det heller aldrig funnits någon tränare som tvivlat på honom. Möjligen den bäste svenske försvararen alla tider.

2. Zlatan Ibrahimovic
Gudabenåndad men de facto något ojämn fotbollsspelare. Kräver ingen större presentation, meriterna talar för sig själva. På landslagsnivå pratar vi nätt och jämt om en topp 5-placering, men överlag är det inte mycket att snacka om. Zlatan är så stor att vi inte kan föreställa oss det.

1. Henrik Larsson
Henrik Larsson glöms ofta bort bland ut- och inhoppen ur landslaget och i det svenska hatet gentemot alla spelare som fortsätter landslagskarriären när de nått en bit över 30. Henrik Larsson är ändå både den mest skickliga och den bäst presterande spelaren Sverige haft på 2000-talet. Lite tråkigt är det att han tillbringade så mycket tid i Celtic, där folk kunde få för sig att tvivla på motståndarna, men ser man till avsluten och prestationerna finns det inte så mycket att snacka om. Henrik Larsson var med sin teknik, säkerhet och snabbet så nära en svensk Messi vi någonsin kommer att komma. Folk borde ge fan i att glömma bort hur briljant han faktiskt var.