Min drömelva – med Plasmati, så klart

18 april klockan 6:33

Målvakt: Den målvaktsduo som dominerat de senaste tio åren hade tidigare Kahn och Van der Sar emot sig, men står nu i en klass för sig själva. Buffon har rest sig under det senaste året och, till min förvåning, nått upp till fornstora dagars kvalité medan Casillas fortsatt vara Casillas. Hugget som stucket, men min man är gubben i randigt.

Försvar: Två tyska, mycket skickliga ytterbackar som klarar av både det defensiva och det offensiva arbetet – mycket sällsynt inom dagens fotboll. Dessa får till sällskap två kompletta, moderna mittbackar som tillför både tuffhet, snabbhet och god teknisk förmåga. Thiago Silva är kung, och Kompany har de senaste åren gått från att vara mycket talangfull till att bli en mittback i yppersta världsklass.

Mittfält: En trio som fyller alla funktioner, och där alla är vana vid att operera just som en av tre mittfältare. Tuffe, smarte Mark van Bommel är en ledartyp som täcker ytor för två-tre man, medan både Xavi och Iniesta är kreativa, närmast felfria garantier för stort bollinnehav och målchanser framåt. Åtminstone den förstnämnde är dessutom duktig defensivt, vilket är en förutsättning för att balansen ska bli rätt.

Anfall: Lionel Messi och Robin van Persie har ingen några tvivel om – två lysande fotbollsspelare -, medan Gianvito Plasmati representerar det i fotbollen så viktiga överraskningsmomentet. Den enorme anfallaren fick aldrig riktigt chansen i Serie A, men var i sina bästa stunder en mycket hotfull forward som verkligen borde kunnat ha åstadkommit en del, men som aldrig fick utrymme att göra det. Här får han den perfekta servicen. Cristiano Ronaldo uteblir eftersom att jag inte gillar honom. Utser man sin egen drömelva har man den rättigheten.

Dela

Topp 10: Bästa spelarna jag sett

11 april klockan 3:09

10. Alessandro Nesta
Vissa säger att Nesta knappt gjort ett misstag under hela karriären. Det är helt fel – snarare har han genomgående under tio år släppt till ett och annat läge varje match, med något arrogant uppspel eller liknande. Ändå är han onekligen en av de mest eleganta försvararna fotbollen skådat, och lyckas utan att vara något fysiskt monster komma vinnande ur nära på alla närkamper och då oftast med bollen vid fötterna.

9. Oliver Kahn
Oliver Kahn gjorde typ ett misstag i hela sin karriär – i VM-finalen 2002 – utöver det var han en målvakt som både var stabil, drivande och kapabel att göra vansinnesräddningar. Potentiellt den bästa målvakten någonsin och i alla fall den bäste jag sett. Bayern har inte varit sig själva utan honom.

8. Lilian Thuram
På tal om eleganta försvarare: Thuram var ett monster och mindre misstagsbenägen än Nesta frånsett de två avslutande åren i Barcelona då det emellanåt såg ganska trögt ut. Annars ett fysiskt praktexemplar med bra passningsfot och helt omöjlig att inte se på med både viss respekt och fruktan. Flest landskamper någonsin för Frankrike.

7. Xavi
När Van Gaal tvingades använda Puyol tänkte han: ”vem fan är det här och vad kan han göra?”, när Van Gaal lät Victor Valdés och Andres Iniesta debutera kände han: ”de här kan bli bra… kanske”. När han lät Xavi debutera visste han redan på förhand att det var den nye Guardiola. När Frank Rijkaards Barcelona dominerade blev Xavi nyckeln tillsammans med Ronaldinho, och i dag har han tagit ytterligare steg och dessutom blivit en farlig målskytt. Xavi är en äckligt stabil och duktig spelare vars fysik tyvärr hindrar honom från att vara komplett. Någon riktig bollvinnare blir han aldrig.

6. Rivaldo
Detta fenomen till fotbollsspelare kunde med sitt utsökta tillslag hitta nätet från vilken vinkel eller situation som helst. Målet mot Valencia är för evigt inskrivet i historieböckerna, och även om det var Ronaldo som vann skytteligan i VM 2002 var det Rivaldo som var den verkliga nyckeln till lagets framgångar. En fantastisk spelare som lyckats var han än fått chansen frånsett Milan där han aldrig riktigt fick en möjlighet att komma in i det.

5. Dennis Bergkamp
Den mest finurliga spelaren på listan har vi i Dennis Bergkamp. Hans spelsinne och genomskärande passningar är än i dag oöverträffade. Läckerbiten mot Newcastle summerar egentligen hans karriär bättre än jag någonsin kan göra:
YouTube Preview Image
Eller kanske lobben mot Leverkusen:
YouTube Preview Image

4. Patrick Vieira
Ordet härförare passar ganska bra in på Patrick Vieira. Ett riktigt monster på mittfältet som i samtliga sina lag betraktats som en ledargestalt bortom mänsklighet. Tillsammans med Roy Keane – som dock saknade många spelmässiga kvalitéer för att platsa på den här listan – blev han i början av 2000-talet symbolen för den defensive mittfältarens betydelse för sitt lag.

3. Thierry Henry
Folk dillade om Ronaldinho när Henry var som bäst, men fransmannen var alltid jämnare, hade mer bredd på registret och hade både fysiken, tekniken och snabbheten att i alla matcher vara ett hot mot motståndarna. Dessutom en ledare på och utanför planen, hade han bara spelat i ett lag som var (ännu) bättre än Arsenal i tidigare skede hade han nämnts i samma mening som Cruijff, Maradona och Pelé.

2. Lionel Messi
Behövs ingen motivering. Slå på tv:n nästa match Barcelona spelar så ser ni själva.

1. Cafú
Men bäst av alla? Cafú. Snacka om komplett spelare. Hade kunnat betraktas som en världsklasspelare på alla positioner men valde att spela högerback. Tre raka VM-finaler kommer nog aldrig överträffas, och någon slump är det heller inte. Utsökt teknik, felfritt försvarsspel, vansinnigt delikat inläggstillslag även om målskyttet alltid var sisådär. Den ende spelaren på den här listan jag ändå skulle betrakta som felfri. En sann, men lite bortglömd legend.

Dela

Topp 10: Svenska spelare på 2000-talet

10 april klockan 3:21

10. Pär Zetterberg
Den ende spelaren på den här listan som inte gjorde en enda landskamp under 2000-talet. Det är egentligen synd och skam. Zetterberg var den bäste offensive mittfältaren Sverige haft sedan Tomas Brolin. Redan som 16-åring flyttade han till belgiska Anderlecht där han också tillbringade en majoritet av karriären. Briljant på fasta situationer och med en enastående passningsfot är han att betrakta som en av Anderlechts största genom tiderna. Han var lysande under en tid då den belgiska ligan fortfarande var att räkna med.
Vid millenniumskiftet flyttade han till grekiska Olympiakos där han inte var en nyckelspelare på samma sätt, men ändå kammade hem tre raka ligatitlar följt av ytterligare två efter ”hemkomsten” till Anderlecht. En av få svenska spelare som kan tituleras som legend i en utländsk klubb.

9. Marcus Allbäck
Allbäck är kanske inte den nionde bästa spelaren under den här tiden, men desto viktigare. Hans inhopp och två mål mot Moldavien i kvalet till VM 2002 gav Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck den trygghet som krävdes för att bygga ett av de mest framgångsrika svenska landslagen som funnits. Utan honom hade det antagligen inte blivit något världsmästerskap, och utan att kvalificera sig för det är det inte säkert att det funnits framgångar att bygga vidare på. En strålande målskytt och underskattad länkspelare.

8. Kim Källström
Kim Källström har alltid varit en av landets mest älskade spelare. Omotiverat i min mening; det har alltid funnits spelare som presterat bättre och tillfört mer, och han uppnådde aldrig den kapacitet potentialen vittnade om. Med det sagt har han ändå spelat 90 landskamper och varit en instrumental del i det lag som på något sätt lyckats ta sig till vart och vartannat mästerskap.

7. Teddy Lucic
En otroligt flexibel försvarsspelare som, medan andra svenska landslagsbackar ofta dragits med skadeproblem, alltid hållit och presterat på en hög nivå. Hans räder längs med vänsterkanten i VM 2002 var minnesvärda, likaså hans oförskämt trygga mittbacksspel i EM 2004 och även i VM 06 – utvisningen till trots. En stöttespelare.

6. Johan Mjällby
Johan Mjällby blommade upp ganska sent men blev snabbt en symbol för Söderberg/Lagerbäcks succéfyllda landslag. Målet mot England som i allra högsta grad var en bidragande faktor till avancemanget till EM 2000 följdes upp med att han var en av få spelare som kom undan med hedern i behåll från den turneringen, sin offensiva mittfältsplats till trots. Flyttade senare ner som mittback och var i den rollen kanske den viktigaste nyckeln till den lyckade VM-sommaren 2002.

5. Andreas Isaksson
Andreas Isaksson är ingen felfri målvakt, men i landslaget har han med ytterst få undantag alltid varit fantastisk. Axlade rollen från Magnus Hedman – som inte heller var en dålig målvakt – på ett obekymrat sätt och har sedan 2004 stått i varje mästerskapsmatch med undantag för när Rami Shaaban fick rycka in mot Trinidad & Tobago i VM 06. Enormt bra målvakt vars darriga spel med fötterna hindrat honom från att nå den yttersta toppen på klubblagsnivå.

4. Anders Svensson
Otroligt bespottad av det svenska folket flera gånger om. Varför? För att han flyttade hem till Elfsborg. Lyckades bra i Premier League och kunde haft en stor karriär utomlands, men ville annat och det summerar väl Svensson ganska bra; vad utomstående har att säga om honom har inte påverkat hans beslut. Är en helt orädd spelare – ytterst, ytterst få svenskar hade gjort snurrfinten i förlängningen mot Senegal – som dessutom är väldigt taktiskt begåvad och som haft en snabbhet som fortfarande, 35 år gammal och med 126 landskamper under bältet, aldrig tycks sina. En spelare för historieböckerna.

3. Olof Mellberg
Gjorde sin debut i första riktiga träningsmatchen inför EM 2000 och har sedan dess varit ryggraden i laget. Knappast så medioker med fötterna som folk velat få det till, och i luften har ingen kunnat missa vilken gigant vi pratar om. Gör sällan eller aldrig en dålig match och i klubblagen har det heller aldrig funnits någon tränare som tvivlat på honom. Möjligen den bäste svenske försvararen alla tider.

2. Zlatan Ibrahimovic
Gudabenåndad men de facto något ojämn fotbollsspelare. Kräver ingen större presentation, meriterna talar för sig själva. På landslagsnivå pratar vi nätt och jämt om en topp 5-placering, men överlag är det inte mycket att snacka om. Zlatan är så stor att vi inte kan föreställa oss det.

1. Henrik Larsson
Henrik Larsson glöms ofta bort bland ut- och inhoppen ur landslaget och i det svenska hatet gentemot alla spelare som fortsätter landslagskarriären när de nått en bit över 30. Henrik Larsson är ändå både den mest skickliga och den bäst presterande spelaren Sverige haft på 2000-talet. Lite tråkigt är det att han tillbringade så mycket tid i Celtic, där folk kunde få för sig att tvivla på motståndarna, men ser man till avsluten och prestationerna finns det inte så mycket att snacka om. Henrik Larsson var med sin teknik, säkerhet och snabbet så nära en svensk Messi vi någonsin kommer att komma. Folk borde ge fan i att glömma bort hur briljant han faktiskt var.

YouTube Preview Image
Dela

Topp 10: Egyptiska dominanter

30 mars klockan 3:08
2006-2010 vann Egypten Afrikanska mästerskapen tre gånger i följd. Med titeln från 1998 också i någorlunda färskt minne är det svårt att bortse från den dominans det nordafrikanska laget visat de senaste femton åren, uteblivna VM-slutspel till trots.
Här är en lista på de tio spelare som kan sägas ha haft störst inflytande på den gyllene eran:

10. Ahmed Fathy, 27 år (80 landskamper / 3 mål), 2001-, AM-vinnare 2006, 2008, 2010
Egyptens Micke Nilsson. Trivs bra på samtliga defensiva positioner men kanske allra bäst som högermittfältare. Blev 2001 landets yngste debutant någonsin och har sedan dess blivit en alltmer viktig kugge i ett Egypten som länge förlitat sig på äldre spelare. Tillbringat hela karriären, utöver en kort period i Sheffied United, hemma i Egypten.

9. Abdel Zaher El-Saqua, 38 år (111 landskamper / 3 mål), 1997-2010, AM-vinnare 1998, 2006 och 2010

Trots ramstark defensiv har Egypten sällan haft försvarare av högsta klass. En som ändå kom nära och var en stabil försvarspjäs var Abdel-Zaher El-Saqua som ganska tidigt flyttade till Turkiet och fick erfarenhet av europeisk fotboll. Inte så välvuxen, men mycket positionssäker blev han en av säkerhetssökande förbundskapten Shehatas nyckelpjäser. Deltog i Afrikanska mästerskapen 1998, 2000, 2002, 2004, 2006 och 2010 innan det fick vara nog.
8. Hossam Hassan, 45 år (169 landskamper/69 mål), 1985-2006, AM-vinnare 1998 och 2006
Över en lista med de bästa egyptiska spelarna någonsin hade Hossam Hassan hamnat högre, kanske i toppen, och hans betydelse i segern 1998 då han gjorde sju mål går inte att underskatta. 2006 var han mest med som en symbolisk gest, 40 år gammal, men gjorde ändå mål i kvartsfinalen mot Kongo. Den gamle målsprutan slutade nästan 42 år gammal och har efteråt mest gjort sig känd för att ha stöttat Mubaraks regim, och föreslog under revolutionen förra året att Mubarak borde stängt vattentillförseln till Tahrir-torget i Kairo.
7. Hosny Abd Rabo, 27 år (80 landskamper / 14 mål), 2004-, AM-vinnare 2008 och 2010
Defensive mittfältaren Hosny blev ett viktigt tillskott i ett åldrande egyptiskt lag då han tog en ordinarie plats under 2005. Under Afrikanska mästerskapen 2008 blev han vald till turneringens bäste spelare då han utöver hårt defensivt arbete också lyckades göra hela fyra mål, varav tre visserligen kom på straff. En viktig spelare i Egyptens ambitioner att återta tronen som den ledande fotbollsnationen i Afrika. Missade mästerskapet 2006 på grund av skada.
6. Emad Moteab, 29 år (63 landskamper / 31 mål), 2005-2011, AM-vinnare 2006, 2008, 2010
Aldrig betraktad som lagets stora stjärna gjorde anfallaren ändå viktiga mål i tre tunga turneringssegrar. Bäst beskriven som en egyptisk Pippo Inzaghi föll han ofta ur matcherna men med uppbackning av kreativa spelare som Al Ahly-kompisarna Aboutrika och Barakat. Försökte sig 2010 på en flytt till Belgien och Standard Liege men återvände hem efter två dagar av skäl svåra att svara på, vilket möttes av hård kritik. Landslagskaptenen Ahmed Hassan tyckte Moteab på två dagar förstört det rykte han använt en karriär för att bygga upp, medan förbundskaptenen Shehata menade att de flesta egyptiska spelarna misslyckas i Europa på grund av deras brist på professionalism. Slutade med fotbollen i februari i år efter att minst 73 personer dött under en planstormning i matchen mellan Moteabs Al Ahly och motståndarna Al-Masry, men meddelade senare att tagit tillbaka beslutet och spelar numera återigen för klubben.
5. Hassan Shehata, 62 år, coach 2004-2011, AM-vinnare 2006, 2008, 2010

Ok, ingen spelare – det är sant – men förbundskapten Hassan Shehata får ändå sägas vara en mycket viktig del i de framgångar Egypten haft. Efter att Marco Tardelli fått sparken från posten ersattes han av erfarne klubblagstränaren Shehata, som ett par år tidigare haft hand om U21-landslaget. Shehata lyckades kombinera den äldre generationen med ett par yngre namn, och skapade ett landslag med stark sammanhållning och med kontinuitet som ett nyckelord. I afrikanska mästerskapen 2006 vann man titeln för första gången på åtta år, trots att han gjorde sig ovän med underpresterande stjärnan Mido ett par dagar tidigare. Avgick 6:e juni 2011 då landslaget misslyckades med att kvalificera sig för 2012 års turnering.

4. Wael Gomaa, 36 år (106 landskamper/1 mål), 2001-, AM-vinnare 2006, 2008, 2010


Ganska enkelt kan man säga att utan Wael Gomaa hade det aldrig blivit tre raka turneringssegrar. Al Ahly-försvararen har genom åren visat världsklass, trots att han aldrig valt att flytta utomlands, och har styrt försvaret med järnhand tillsammans med målvakten El-Hadary. Inledningsvis snabb och brytsäker, Joachim Björklund-style, växte han sedermera till att bli mer av den positionssäkre eleganten allt eftersom åren gått. Med i turneringens lag i samtliga tre turneringarna och fyrfaldig vinnare av Afrikanska Champions League. Numera oftast på bänken i landslaget.

3. Essam El-Hadary, 39 år (127 landskamper / 0 mål), 1996-, AM-vinnare 1998, 2006, 2008, 2010
Afrikas kanske bäste målvakt någonsin heter Essam El-Hadary och är alltjämt förstaalternativet i Egypten. Efter tolv år och 510 matcher i Al-Ahly bestämde han sig 2008 för att flytta till Europa och storsatsande Sion. Efter en lyckad säsong där blev det till att flytta vidare, då det schweiziska laget fick problem med både det ena och det andra. El-Hadarys stora fördelar är otvivelaktigt den enorma rutinen och förmågan att dirigera sitt försvar. Varken räckvidden eller reflexerna (numera) är på högsta nivå, men i Afrika – där just målvaktssidan alltjämt är en svaghet – har han allt som krävs för att fortfarande rankas högst av alla.
2. Ahmed Hassan, 36 år (180 landskamper/32 mål), 1995-, AM-vinnare 1998, 2006, 2008, 2010
Tidernas meste landslagsman är den kreative, snabbe mittfältaren Ahmed Hassan som under sjutton år varit en viktig del av det egyptiska landslaget. Han är också en av få som lyckats bra i Europa, med flera stora framgångar i den egyptiska ligan och två bra år i belgiska Anderlecht. Också en specialist på fasta situationer, blev utsedd till turneringens spelare såväl 2006 som 2010 och är sedan turneringen 06 dessutom också kapten. Spelar numera för Zamalek men fortsätter vara en viktig del av landslaget.
1. Mohamed Aboutrika, 33 år (78 landskamper/26 mål), 2001-, AM-vinnare 2006, 2008
Mohamed kallas ibland för den bäste spelare som aldrig lämnat Afrika. Genom åren har han tackat nej till en mängd erbjudanden från europeiska klubbar, med motivationen att det är hans kära Al-Ahly som gjort honom till det han är. Han inledde dock karriären i Tersana, där han spelade för en mycket låg lön. När det var dags att skriva nytt kontrakt sa han nej; hans lagkamrater skulle i så fall tjänat mindre än han själv, vilket han inte kunde godta. Efter en lång tid i moderklubben flyttade han till Al-Ahly som då hade en fyraårig titeltorka. Efter Aboutrikas ankomst vann man istället sju raka ligatitlar.
Mest känd i Europa är han nog för att han, efter ett mål mot Sudan, lyfte landslagströjan för att visa budskapet ”Sympathize with Gaza”. Aboutrika är filosofie kandidat efter sin tid på Kairos universitet och driver ofta kampanjer mot fattigdom och orättvisa, och har på så vis blivit en mycket populär man i hela Egypten, där inte ens Zamalek-fansen skulle fundera på att bua ut honom.
Som spelare är han en klassisk offensiv mittfältare med strålande teknik och tillslag. 2008 utsågs han till Afrikas näst bäste spelare, efter Emmanuel Adebayor, och var då den förste spelaren utanför en europeisk liga att komma på topp tre-listan sedan marockanen Mohammed Timoumi vann utmärkelsen 1985. 2007 och 2008 utsåg IFFHS medlemmar honom till världens mest populäre fotbollsspelare. Fem år i rad, 2004-2008, tog han titeln som Egyptens bäste spelare, han vann också skytteligan i Afrikanska Champions League 2006 och i Confederations cup 2009, där Egypten gjorde mycket bra ifrån sig, togs han ut i turneringens elva.
Aboutrika missade mästerskapet 2010 på grund av skadeproblem, vilket varit ett återkommande bekymmer för honom på senare år. Slutade med fotbollen i februari i år efter att minst 73 personer dött under en planstormning i matchen mellan Moteabs Al Ahly och motståndarna Al-Masry, men meddelade senare att tagit tillbaka beslutet och spelar numera återigen för klubben.
Dela