På väg ut i öknen på jakt efter mediokra CD Corralejos hemmaarena. Ser ruggigt varmt ut så här i efterhand. Behövde ju inte tagit en mörk skjorta kanske.
Några dagar innan jul anlände jag till fiskebyn/turistorten Corralejo på kanarieön Fuerteventura. De flesta historierna från den resan har jag redan berättat på en annan blogg men en liten jävel har jag sparat till er sju läsare som kommer att se det här inlägget poppa upp bland rubrikerna.
Redan dagen efter ankomst kände jag mig mån om att testa det lokala haschet och sprang ner till ett torg fyllt av marockaner som alla verkade villiga att profitera på min vilja att göra vardagen lite roligare än den annars hade varit. Jag köpte en bit hasch och efter att ha rökt upp den köpte jag lite till, men blev då också påprackad lite värdelöst kokain som jag egentligen inte kände att jag hade råd med. I den mörka sommarnatten kändes det emellertid som en dålig idé att försöka utmana ödet – drogsäljande marockaner i Spanien har en viss historik av våldsamma yttringar gentemot de som inte faller dem i smaken – så jag köpte kokainet på krita och sa till dem att jag skulle betala dagen därpå.
Men det orkade jag inte göra, eftersom att min resekassa var av det begränsade slaget och kokainet hade visat sig vara så dåligt att när jag blev tullad av polisen ett par dagar senare och hade kvar lite av det vita pulvret i skjortfickan så sa polisen ”okey, it’s okey, it’s nothing” när han smakade på det.
Hur som helst ville jag gärna röra mig lite utanför staden i hopp om att slippa springa in i något av de ganska välorganiserade marockangängen i staden. Jag bestämde mig för att försöka leta upp CD Corralejos hemmaarena Estadio Vicente Carreño Alonso beläget en bit utanför byn.
I 28 graders värme – något ovant för en som tillbringat vintern i ett litet studentrum med dysfunktionellt element – gav mig iväg mot det ökenliknande landskapet som omgav byn. Med gott om vatten i väskan och skyddad från solen från topp till tå frågade jag en man om den rätta vägen.
”Why do you want to see the arena?”, sa han.
”I always like to see football when I go somewhere. And if there’s no football I’d like to see the at least.”
”Okey, you need to go south… for thirty minutes. Don’t walk by the road. We don’t drive like you do”, förklarade han.
Utan att ha någon direkt kompass gjorde jag vissa antaganden och begav mig iväg mot en riktning jag kände var söderut. Det första som möter mig när jag kommer ut på den väg som leder in till staden noterade jag en trafikolycka där en av hotelltransportbussarna krockat med en personbil. Ingen tycktes skadad men bilen gick inte att flytta på och därför såg det ut som ett besynnerligt projekt där flera tjänstemän utan tillgång till bärgningsbilar eller dylikt skulle försöka knuffa undan den halvkvaddade bilen.
Efter den upptäckten satte jag av i riktning öken, där jag rökte en trevlig pipa för att underlätta färden.
Jag irrade runt i vad som gott och väl kändes som två timmar men som antagligen inte var mer än tjugo minuter. Varje gång jag passerade någon kvinna som solade mer eller mindre naken på sandbädden, eller någon man som gick barfota med stranden och havet i sikte, kände jag mig som en jeansklädd, genomsvettig idiot och – säkerligen tack vare haschet – kunde jag inte låta bli att skratta för mig själv när jag tänkte på vilken dumjävel till idiot jag måste framstått som.
Till slut hittade jag ett litet bostadskomplex utslängt i vad som tycktes vara tomma intet. Jag försökte fråga några avslappnade äldre män men det var sämre med engelskakunskaperna där än inne i turistkaoset.
Men precis när jag var på väg att ge upp och skulle bestämma mig för att antingen leta en stund till eller återvända till hotellet lyckades jag springa in i vad jag omedelbart identifierade som en yngre marockan.
”Excuse me”, sa jag, ”do you know where to find the football arena?”
Han log.
”No good football here… You should go to Lanzarote, it’s better there.”
”Is it your favorite team? You remember Fredrik Söderström?”
”No my team is in Morocco, but Lanzarote… it’s just better than here”, svarade han och ignorerade min fråga om Fredrik Söderström.
”I should check it out sometime… but you know the way to the Corralejo arena?”
”On the other part of the town”, sa han och pekade avigt mot bebyggelsen.
Jag antog att han syftade på andra sidan staden, återvände hem till hotellet Brisamar, rökte mig en pipa och sov lite siesta och drömde sött om fotbollen på Lanzarote medan tanken på Corralejos bespottade hemmaarena falnade.
Och där har ni berättelsen om hur jag aldrig tog mig till Estadio Vicente Carreño Alonso.
