Det är alltid roligt när Liverpool vinner

14 april klockan 4:35

När lag som Liverpool, AIK eller andra loserlag med många supportrar vinner matcher blir fansen alltid euforiska, känner att ”nu kommer äntligen vändningen och slut på tortyren”, vilket gör att de blir ännu mer förkrossade och bittra när deras lag sedan får stryk mot något bonnagäng i matchen därpå. Det är en av de sakerna man kan unna sig inom fotbollen som man bör akta sig för i verkligheten: att skratta gott åt den som lider svårt.

Nu är det lördag och vackert väder så jag ditchar fotbollen och drar ner till Smålands Nation och dricker öl och vodka. Viva el socialismo!

Dela

Myten om italiensk fotbollspassion

11 april klockan 1:19

I år har Serie A ett genomsnitt på 23 259 besökare per match, en ytterst medioker siffra för ett av Europas mest välbefolkade länder. Det kan jämföras med den holländska ligan där 19 233 personer i snitt går på matcherna trots att man har 43 miljoner färre invånare än Italien, eller med Portugal som trots att man är lika litet som Sverige i befolkningsmängden ändå skrapar ihop 14 323 människor per match i en liga där i princip bara tre lag kunnat vinna historiskt sett.

Och varje gång det är italiensk fotboll – med ett fåtal undantag – vet vi vad som gäller: damfotbollsartat gapande tomma läktare där ljudnivån sällan lyckas överrösta spelarnas harklingar på planen.
Serie A-entusiaster brukar kontra med ett par olika saker, så som att arenorna är dåliga och att det är krävande att få en biljett.

So fucking what?

Äkta passion är när du, oavsett om någon hotat med att kastrera dig och lämna dig livlös i en buske om du försöker, ändå ger dig fan på att göra något, som att stötta ditt livs stora kärlek – laget i ditt hjärta. Men det intresset finns helt enkelt inte i Italien.

Visst finns där många blaskor med enbart sportinriktning, visst skriker kommentatorerna högre än här (kanske lika mycket för att undvika att få sparken som för den verkliga entusiasmens skull), men detta fotbollsintresse grundar sig på kulturell tradition och inte på det som de facto händer ute på planen.

Italien var en gång i tiden, och är fortfarande i många avseenden, ett u-land där man vill uppnå trygghet genom alla medel tillåtna eller otillåtna. En del i den tryggheten är familjen – genomsnittsitalienaren flyttar hemifrån när han är över 30 – och en annan del i den tryggheten är att dela det förbrödande samtalsämne fotbollen ofta kan vara. Det är helt enkelt intatuerat i den italienska folksjälen att fotboll är någonting man kan tala öppet, fritt och bekvämt om. Men att gå på matcherna? Njeh. Det finns roligare saker att göra, typ dricka vin, sätta på frugan eller varför inte både och om vartannat?

Ändå dyker det alltid upp någon riktigt gammal förlegad gubbe som spelade italiensk seriefotboll för 300 år sedan och ska försöka intala oss att passionen för fotboll är enorm i Italien, ofta följt av en match där vi sedan ser femton rasister stå och göra ugh-ljud bredvid en hop äldre män som utan tvivel allihop haft samröre med den ena maffian eller den andra och som numera är sportchefer, vice-sportchefer, presidenter eller presidentsöner i en fotbollsklubb eller en annan.

Vissa svenskar köper konceptet med hull och hår och kärar ner sig i den här myten medan vi andra ser det som patetitiskt och genomskinligt. Och medan vi har bevisen på vår sida kan de bara hänvisa till vad någon gubbe som alltid heter Knut, Gunnar eller Göran sagt om sina erfarenheter från det glada 40-talet.
Den italienska passionen är en myt och det enda rätta är att avrätta den här och nu.

Dela

Ladies night my ass – damfotboll suger

9 april klockan 4:16

Jon har hittat kärleken till damfotboll, det konstaterar han i ett inlägg om damallsvenskan.

Kul för honom. Själv ser jag mig inte som en misogyn fotbollsälskare; jag gillar när kvinnor får chansen att döma herrfotboll – även om de fysiska kraven som ställs på en domare gör att matcher på allra högsta nivå antagligen aldrig kommer dömas av en kvinna – och jag tycker om det fåtalet kvinnliga tränare som fått chansen inom herridrott.

Men damfotboll? Det är så jävla tråkigt.

Inte ens kvinnor gillar damfotboll. Jag kommer ihåg diskussioner med en tjej som var allmänt intresserad av idrott. Hon tyckte, precis som jag, att damhandboll är otroligt underhållande och att när det kommer till individuella sporter så är det en annan underhållningsform där det rent estetiska står tillbaka för fascinationen att prestera till max enligt de fysiska förutsättningarna. Höjdhopp är aldrig en fråga om estetik. Inte hundrameterslopp heller. Damfotboll hatade hon. ”Varför måste det vara så jävla tråkigt?” Men i fotboll är estetiken halva nöjet, med spänningen som den andra halvan.

Det är därför det svenska folket skiter fullständigt i de svenska damserierna. Inte ens kvinnor orkar engagera sig i det. Under ett mästerskap blir det däremot en annan historia: då når graden av spänning sådana nivåer att det som väl presteras på planen blir åtsidosatt. På samma sätt som när man lokalpatriotiskt kilar i väg för att se det lokala gärdsgårdslaget och knappast förväntar sig att bli road av fotbollen som sådan, utan av kampen på planen.

Först ska vi vara väldigt tydliga med en sak: vissa människor tror att skillnaderna inte är så stora. Vissa mindre pålästa journalister har frågat ”skulle ett damlandslag någonsin kunna slå ett herrlandslag i fotboll?”. Frågan i sig är förnedrande, för svaret kommer alltid vara ”nej, inte ens om så helvetet fryser till is”.

De gånger damer och herrar möts inom fotbollen vittnar resultaten alltid om samma sak: förkrossande segrar för herrarna. Och då brukar det vara på den nivån att ett mycket framgångsrikt damlag spelar träningsmatcher mot ett P15- eller P16-lag. Fotboll är en alltför fysisk sport för att kvinnor någonsin ska ha ens i närheten av en chans.

Tyvärr sätter det också avtryck på spelkvalitén. Har du en sämre fysik kan du inte röra dig lika snabbt med bollen. En snabb dribbling för herrar, ett ögonblick av briljans, blir till en ytterst långdragen och tveksam historia när en kvinna försöker sig på samma sak. Tempot är en essentiell del av fotbollen.

Kvinnor som är aktiva inom fotbollen är väldigt noga med att sporterna inte ska jämföras. Ändå är de ofta väldigt måna om att jämföra prestationerna: de kan skryta om sina VM-silver och peka nedåt åt herrarna, men så fort man yttrar sig negativt – typ ”er sport är fan skitdålig och ingen bryr sig om den över huvud taget, det blir en lägre kravbild då”, så kommer åthutningarna: jämför inte våra sporter!

Sanningen att säga är det inte dumt att jämföra herr- och damfotboll. Vad brudarna och könsmoralisterna än säger är det samma idrott bara det att man bytt ut aktörerna på planen.

Mest vrång av allt blir jag när tjejer i damallsvenskan kräver mer mediautrymme. Kräver mer..? Det är inte så det går till. Media reglerar inte intresset för fotbollen, intresset för fotbollen reglerar media. TV4 visar oproportionerligt mycket damfotboll kontra hur kvalitativt eller intressant det är. Det är en feministisk samhällsfråga, det handlar om att marknadsföra sin godhjärtande, jämställda attityd och goodwill. När Daniel Kristoffersson – som ofta när han kommenterar låter en aning plågad i rösten, typ ”ojoj, världens undergång är nära men vi har i alla fall en match att titta på” – sitter och snackar damfotboll är det beundransvärt men genomskinligt hur han försöker hålla intresset uppe för sig själv och tittaren.

Jag vet att vi lever i en värld som behöver bli mer jämställd, men idrotten bygger på kriterier som sällan är jämställda. Månne kan man göra damfotbollen intressant genom att reglera den efter de rådande förutsättningarna; typ en lättare boll så att inte varje passning ser ut att gå i slow motion, eller kanske en kortare plan så att inte varje sprint påminner om fjärde femtedelen av ett maraton i något solstänkande land.

Att propagera för att folk ska gå och titta på en liga som de facto håller lägre nivå än vilken herrjuniorserie som helst och försöka komma undan med argumentet ”men det är i alla fall de bästa fotbollsspelande tjejerna i världen”… well, det är bara fånigt och ett incitament för passivitet. Damfotbollen kommer aldrig bli riktigt stor eller riktigt uppskattad om den försöker efterlikna herrarna. Det krävs större förändringar än så, oavsett vad biologisthatande radikalfeminister vill få det till. För just nu sitter vi allihop och gäspar varje gång någon får för sig att visa en damfotbollsmatch på tv.

Dela

Nio saker om helgen som gick

26 mars klockan 5:21

1. Francesco Totti
Vad fan handlade det där om? Christian Abbiati slog en av sina patenterade dödgrävarpassningar och Roma-legendaren fick en öppen gångstig mot mål. Då väljer han att försöka chippa in bollen, visserligen otroligt tjusigt om det hade lyckats, men också ett otroligt dåligt beslut. I media sa Totti att han gjorde det för att han inte ville riskera att skada sig. Han hade vissa känningar, och ett kraftfullt avslut skulle kanske gjort så att han sträckte sig och tvingades se fotbollen från sidan i många månader framöver. Kanske är det så, kanske inte, oavsett vad så är det dumdristig bullshit och ett svek mot laget att gå med på att spela på en offensiv position när man inte känner sig frisk nog att stå för ett vettigt avslut. Totti, i någon mån, visade återigen det som en del Roma-fans fortfarande blundar för: han är lagets största problem.

Sägs att Totti Birros första ord var ”farsan, vad i helvete fick jag inte heta Zlatan för?”. Eller Juan, då hade han ju sluppit efternamn också.

2. Eredivisie
Kalla mig hollandsrunkare – toppstriden i Eredivisie är ändå en av de mest jämna och mest intressanta i Europa just nu. Med sju omgångar kvar leder AZ, men bara fem poäng skiljer ner till sjätteplatsen och ostätarna från Alkmaar har dessutom ett svettigt dubbelmöte mot Valencia som negativ faktor.

3. Supercupen
”Tandlöst” är ett bra ord att beskriva AIK:s fotboll med. ”Bouaouzan” är ett bra, om än något svåruttalat, ord att beskriva Helsingborgs med. It ain’t much if it ain’t Dutch.

4. Inter
Expertkommentator Martin Åslund – troligen vald för att han är landets enda Italien-proffs som inte haft råd att stanna i solen – hyllade Inters insats helt utan några som helst argument varför. Det var ett jävla tjatande om att ”Inter var bra med till den 60:e minuten”. I min mening såg de stackars gubbarna på banan precis lika vilsna och ovetandes ut som under resten av Ranieris desperationsstinkande ledning. Det är fascinerande att se hur detta italienska slagskepp lyckats gå ner sig till den nivån att åtminstone ett dussin av de andra lagen i Serie A borde favorittippas inför mötena.

5. Arsenal & Arsene Wenger
Det finns ingen som får så mycket kritik år ut och år in som Wenger men som ändå lyckats motbevisa alla gång på gång. Vårens trolleri är att få Rosicky, Song och Arteta att framstå som bättre och farligare än Cesc, Wilshere och Nasri.

6. Guidetti & Koeman
Några överdrivna filmningar och för stora gester och Guidetti visade sin italienska sida. Då visade Koeman sin holländska och bytte ut honom. En sekvens som också symboliserar varför jag är orange i hjärtat.

7. Det bästa sättet att bemöta rasism
Emmanuel Emineke gjorde ett mål för sitt Spartak i derbyt mot Dynamo, buades ut resten av matchen och efter att ha fått en snöboll för mycket kastad mot sig räckte han fingret åt de verkliga aporna. I stället för att, likt resten av fotbollsvärlden, sära på skinkorna och ta emot, så förmedlade Eminenke med sin gest de enda orden som fanns att säga: ”gå hem och lägg er, jävla losers, jag är på planen och ni är det inte”.

Men, ni vet hur världen fungerar. Eminenke kommer stängas av flera matcher, medan fansen kommer kasta bananer eller göra apljud nästa vecka också.
YouTube Preview Image

8. ”Får jag tröja nummer 68 kommer jag inte få spela”
Så sa Guidetti om att eventuellt återvända till City i sommar. Undra om Mario Balotelli, nummer 45, håller med. Eller är han kanske rädd för pressen, unge John? Det är ju Jaromir Jagrs tröja.

9. Jordan Henderson
Fan vad dålig och onödig han är. Det var allt.

Dela