Myten om italiensk fotbollspassion

I år har Serie A ett genomsnitt på 23 259 besökare per match, en ytterst medioker siffra för ett av Europas mest välbefolkade länder. Det kan jämföras med den holländska ligan där 19 233 personer i snitt går på matcherna trots att man har 43 miljoner färre invånare än Italien, eller med Portugal som trots att man är lika litet som Sverige i befolkningsmängden ändå skrapar ihop 14 323 människor per match i en liga där i princip bara tre lag kunnat vinna historiskt sett.

Och varje gång det är italiensk fotboll – med ett fåtal undantag – vet vi vad som gäller: damfotbollsartat gapande tomma läktare där ljudnivån sällan lyckas överrösta spelarnas harklingar på planen.
Serie A-entusiaster brukar kontra med ett par olika saker, så som att arenorna är dåliga och att det är krävande att få en biljett.

So fucking what?

Äkta passion är när du, oavsett om någon hotat med att kastrera dig och lämna dig livlös i en buske om du försöker, ändå ger dig fan på att göra något, som att stötta ditt livs stora kärlek – laget i ditt hjärta. Men det intresset finns helt enkelt inte i Italien.

Visst finns där många blaskor med enbart sportinriktning, visst skriker kommentatorerna högre än här (kanske lika mycket för att undvika att få sparken som för den verkliga entusiasmens skull), men detta fotbollsintresse grundar sig på kulturell tradition och inte på det som de facto händer ute på planen.

Italien var en gång i tiden, och är fortfarande i många avseenden, ett u-land där man vill uppnå trygghet genom alla medel tillåtna eller otillåtna. En del i den tryggheten är familjen – genomsnittsitalienaren flyttar hemifrån när han är över 30 – och en annan del i den tryggheten är att dela det förbrödande samtalsämne fotbollen ofta kan vara. Det är helt enkelt intatuerat i den italienska folksjälen att fotboll är någonting man kan tala öppet, fritt och bekvämt om. Men att gå på matcherna? Njeh. Det finns roligare saker att göra, typ dricka vin, sätta på frugan eller varför inte både och om vartannat?

Ändå dyker det alltid upp någon riktigt gammal förlegad gubbe som spelade italiensk seriefotboll för 300 år sedan och ska försöka intala oss att passionen för fotboll är enorm i Italien, ofta följt av en match där vi sedan ser femton rasister stå och göra ugh-ljud bredvid en hop äldre män som utan tvivel allihop haft samröre med den ena maffian eller den andra och som numera är sportchefer, vice-sportchefer, presidenter eller presidentsöner i en fotbollsklubb eller en annan.

Vissa svenskar köper konceptet med hull och hår och kärar ner sig i den här myten medan vi andra ser det som patetitiskt och genomskinligt. Och medan vi har bevisen på vår sida kan de bara hänvisa till vad någon gubbe som alltid heter Knut, Gunnar eller Göran sagt om sina erfarenheter från det glada 40-talet.
Den italienska passionen är en myt och det enda rätta är att avrätta den här och nu.

Postat av